Harstena By


Harstena består av en arkipelag om c:a 70 öar på sammanlagt 400 hektar där huvudöns yta utgör 154 hektar. Från dess spets i SV vid Alsundet till Österudd är längden cirka fem kilometer, bredden som mest en kilometer och vid den smalaste delen vid Flisskärshaget blott 50 meter.

Kärnbebyggelsen ger fortfarande en god bild av hur en skärgårdsby såg ut före laga storskiftet vid 1800-talets mitt - ännu idag är c:a 80% av Harstenas mark oskiftad. De ursprungliga bostadshusen ligger samlade kring byslätten. Söder och norr om den ligger södra respektive norra lagårdsbyn (de flesta ladugårdarna är numera ombyggda till fritidsbostäder). Slutligen ligger sjöbodar och båthus (som tillkom sist) vid stränderna kring Fladen och Båtsviken. 1977 skiftades bykärnan så att varje ägare fick egen hustomt. De större ägarna erhåll då kompensationstomter som låg NO och SO om byn och på Nötholmen. Hälften av dessa tomter är nu bebyggda.

Enligt sägnen befolkades Harstena i begynnelsen av den strandsatta besättningen från en stormdriven åländsk skuta. Första gången Harstena nämns i skrifterna är under Gustav Vasas tid på 1540-talet i den s.k. Årliga Räntan, tidens skatteuppbördslista, och gäller "fiskaren Ragel i Harasten" med "åker ingen, äng liten, timmerskog ingen, vedbrand, utrymme (!), kobete, fiskevatten, ekskog gott". Säljakt bedrevs redan då vid de sex sälbådarna där uppemot 30.000 djur, nästan hela östersjöpopulationen av gråsäl, kunde samlas. Den gemensamma säljakten upphörde 1945.

Den 19 oktober 1757 friköps ön från Kronan av öborna. Då utfärdar Kungl. Majt. ett skattebrev på "Harstena skiärhemman, 1 mantal" så uppdelat: "Måns Ericsson 1/6, Jon Svensson 1/6, Måns Nilsson och Olof Månsson 1/6, Jon Nilsson 1/8, Jon Olsson 1/8, Bengt Svensson 1/8 och Nils Jonsson 1/8". Redan från början var alltså hemmanet delat i två halvgårdar, den ena omfattande 3 st. sjättedelar och den andra 4 st. åttondelar. Denna första uppdelning går fortfarande dagens ägofördelning tillbaka på. Den minsta ägodelen idag i den samfällda marken är 1 sextontusendel.

Lövskogen var gemensam, tallskogen sämjedelad i skogstegar "humpar" åtskilda genom märkta tallar "skältallar". Åkertäpporna på huvudön och Sandgärdet var delade i småtegar som fördelades på byns halvgårdar i tolftedelar och sextondelar och delar av dessa.

Fiskevatten och jaktmarker var gemensam egendom. Delägarna tilldelades sin del, men bara för ett år i taget. Sedan byttes delen efter ett visst system, s.k. hävd, för att full rättvisa skulle råda. Jakt på säl och storvilt var gemensam. Alla delägare var sammanslutna i ett byalag för beslut om och skötsel av det gemensamma såsom slåtter, lövhamling, underhåll av gemensamma byggnader, gärdsgårdar och stängsel, dikning av åker och äng, äppel-, ollon- och nötplockning (vildäpplen och ekollon plockades till föda åt svinen). Som ordförande i byalaget valdes en byman med ställning som en borgmästare. Bymannen ledde byalagets sammanträden, skötte alla dess räkenskaper och affärer, korrespondens och representation, bådade till sälslag och gemensamma arbetsdagar samt skötte flaggningen på Stångberget.

Stångkalaset, den gemensamma festen som hölls på midsommaraftonen på byslätten, "slätta", där det nyslagna höet var bärgat och den 17 meter höga nysmorda stången med vimpel, sydd av bymannens hustru, var rest på Stångberget, var fram till 1910-talet enkom till för byborna. Värdskapet växlade mellan de båda halvgårdarna. 1959 beslöt byalaget att bybornas deltagande skulle vara frivilligt och inte längre ordnas eller bekostas av halvgårdarna. På 1970-talet ebbade bybornas deltagande ut och stångkalaset ersattes på sätt och vis av att man gemensamt med vänner och tillresande klädde, reste och lekte kring en midsommarstång nere på skolslätten. Men bystången reses alltjämt på midsommarafton. Ansvar för det, liksom för smörjning av stången, tillverkning av ny vimpel och flaggning under året ligger på bymannaskapet, en syssla som fortfarande följer den gamla ordningen, men som är begränsad till denna enda uppgift för vilket ett symboliskt arvode utgår.

Tidigare hade skolverksamheten varit ambulerande men 1921 togs den nybyggda skolan på ön i besittning. Eleverna intogs vartannat år och lärarinnan undervisade samtidigt i 3 årsklasser. 1965 understeg elevantalet 6, varför skolan lades ned. 1970 inköpte byalaget skolhuset och Byskoleföreningen, som hade bildats året innan, fick ansvaret för att skolhuset skulle begagnas för verksamheter som belyste Harstenas historia och näringar, för kulturell verksamhet, föreningssammankomster och liknande. Sedan 1980 förvaltar föreningen också Trankokeriet, där bl.a. den gamla bådökan står uppställd. Trankokeriet är unikt och är föremål för byggnadsminnesförklaring.

Den 5 saptember 1930 kom telefonen till Harstena, men först 1945 drogs elledning till ön. 1942 upprättades Väderleksstationen på Nötholmen som fr.o.m.1 juli 2000 är helt automatiserad. Vatten- och avloppsanläggningen ägs och förvaltas av Harstena VA-service AB med fastighetsägarna som andelsägare.

I november 1986 höll byalaget sitt sista sammanträde och omedelbart därefter den nybildade Harstena Samfällighetsförening sitt första. Numera så hanterar alltså Samfällighetsföreningen alla för hemmanet gemensamma frågor om jakt, fiske, gemensam skogsmark, vägfrågor, ledningsrätter, hamnområdet samt upplåtelse av mark och vatten för turismen på hemmanet. Den förvaltar också gemensamma byggnader. Samtliga delägare är medlemmar och äger 1 röst var utom i ekonomiska frågor då rösttyngden är beroende av andelsstorleken. Samfällighetsföreningens styrelse påbjuder gemensamma arbetsdagar (i allmänhet en vid Kristi Himmelfärdshelgen och en i mitten av juni) som bl a omfattar aktuella röjningsabeten, underhåll av gemensam mark och egendom, städning, grovsopshantering, slåtter.

Idag, då fiske med handredskap är fritt, skiftas fiskevattnet vad gäller fasta redskap mellan ägarna, sammanbuntade i åttondelar, årligen. Numera skiljer man inte på fjäll- och övrigt fiske, men väl på inomskärs- och utomskärsfisket: det senare skiftas vartannan år. Sjöfågeljakten följer också en liknande skiftesgång, medan landjakten (främst älg, rådjur och hare) sker gemensamt, i allmänhet vid två tillfällen om året: vid mitten av oktober och vid allhelgonahelgen under ledning av en av samfällighetens årsmöte utsedd jaktledare. Allhelgonahelgsjakten har sin upprymnda avslutning i en jaktmiddag i skolhuset.

Bo Sylvan